Koppelkrav – Nej! Hundlicens – JA!

Frågan om koppelkrav har blivit aktuell i Göteborg igen och idag hände något som gör att jag går ifrån min princip att bara använda bloggen till fotorellaterat bloggande...

Så gott som varje morgon går jag upp för att ta en promenad med min hund på ca 45min till 1h. I morse va de inget undantag. Jag tog min sedvanliga runda med den enda skillnaden att jag inte hittade min iPod när jag skulle gå, varpå min promenad blev musiklös. Men sann min övertygelse tror jag nog Gud hade ett finger med i spelet i det märkliga försvinnandet av min iPod (+ att jag nog behöver städa lite hemma).
Nåväl, efter ca 35min promenad så ser jag att det är en hund och hans matte som går framför oss. Först tror jag det är 2 människor som är ute och går då hunden är en överstor svart schäfer. Jag och Isak (som min hund heter) håller ett ganska raskt tempo så vi kommer snart nog ifatt schäfern och dennes matte och hon verkar rutinerad nog att gå åt sidan, dessutom håller hon in sin hund lite lätt också vilket jag tyckte va föredömligt. När vi kommer i jämnhöjd med de tu så är vi på en ganska öppen yta och hon står still med sin hund ca 10m ifrån oss och väntar på att vi skall gå förbi. Precis innan vi går förbi så börjar hennes hund streta och dra för att få hälsa på Isak och av morren att döma så va de inte för att leka…

Det är nu det händer… till min stora förvåning så släpper tanten efter på sitt koppel så att hunden får lite sats och då har tanten ingen kraft att hålla emot med. Jag ser att hon försöker med det är en stor hund vi snackar om här, så jag är själv osäker på om jag hade lyckats hålla in hunden när den fått fart. När hennes schäfer är på tok för nära min Isak (som är en dvärgschnauzer = liten hund) halvropar hon till mig med aningens panik i rösten, ”ta honom”. Varpå jag inser att hon helt förlorat kontrollen av situationen. (Till saken hör att min hund blivit attakerad av en shäferliknande ras tidigare så det kan också bidra till mitt något bitska morgonhumör. Då va jag inte så snabb så hunden hann naffsa på Isak men lyckades inte bita igenom. Isak blev då så rädd att han sket ner sig vilket betyder en hel del då Isak normalt är en extremt modig och orädd hund. Denna gången va jag snabbare) Jag håller nu Isak i kopplet i min högra hand och sträcker mig efter hennes stora schäfer med vänster hand. Snart står jag båda armarna utsträckta åt var sitt håll så långt det går för att hålla isär hundarna själv. Självklart tar det bara någon sekund så är matte ikapp och jag föser tillbaka shäfern mot henne. Samtidigt som jag tänker ”puh, dedär kunde gått illa” I samma ögonblick tar shäfern ny fart och gör ytterligare ett morrande och skällande utfall till mot Isak. Hög av adrenalin så får jag tag i shäferns halsband på nytt och tar ett grepp om det, ser till att matte kommer ikapp efter som denna lyckats slacka på sitt koppel igen… Med orden ”-Kommer han igen så sparkar jag till honom.” lämnar jag över kontrollen av shäfern till matte igen. (ja, jag vet… det va ju inte så bra sagt kanske men måttet va rågat). Till min stora förvåning är mattes respons ”-Ja, gör det”. NU BLEV JAG RIKTIGT ARG, så arg att tårarna börjar rinna på mig och jag säger till henne. ”-Håll in din hund nästa gång”. Alla med någon sånär hundvana vet att det betyder att man skall hålla hunden med så kort koppel att hunden inte får utrymme att få upp farten. Det är här nyttan av att inte ha iPoden med mig kommer för vid detta laget tänker jag ”bättre fly än… att behöva ge den stackars hunden en spark som han kanske aldrig reparerar sig ifrån” På väg ifrån händelsernas centrum hör jag hur matte halvhögt säger ”-Tror du att du kan lära mig hur jag skall ta hand om en hund”. Hade jag inte hört detta hade saken varit ur världen men jag vänder mig om och går tillbaka. Jag ser att matte återigen gett hunden slack på kopplet varpå jag (för Isak skull) håller mig en bit ifrån och nu utspelar sig en ganska märklig dialog.
- Uppenbarligen behöver någon lära dig hur du skall hantera din hund. Säger jag
- Jag är faktiskt fodervärd åt armens hundar. Är mattes respons
- Då har du inte lyckats bra i detta fallet. Säger jag samtidigt som tårarna rinner för jag håller verkligen på att tappa greppet om mig själv.
- Han skall lämnas tillbaka snart (vilket jag antar betyder att det är en jätteduktig hund)
- Det spelar väl ingen roll, du måste ju kunna styra en hund du är ansvarig för och uppenbarligen kan du inte det. När jag säger att du måste hålla in din hund och du ifrågasätter det måste jag ju ändå undra hur lämplig du är för ditt uppdrag.
Vid dehär laget så kommer det massa blaj om att hon minsann va så duktig och visste hur man gjorde. Och min respons är då.
- Du kanske skall tänka om eftersom du inte klarar ditt jobb, det såg vi ju klara tecken på nu.
Nu kommer hennes ödesuttalande:
- Men han fick fart!

Efter detta uttalande ifrån henne så vände jag på klacken och gick och hörde henne en bra bit därifrån ropa ur sig försvar för hennes sätt att agera. Hon har uppenbarligen inte lyssnat på det råd jag gav henne i början, uppenblarligen har hon inte heller förstått vad ”hålla in” betyder trotts att hon va såååå hundvan och minsann viste hur man skulle göra. Hade hon haft vett nog att hålla in sin hund i kort koppel hade denne aldrig fått den "fart" hon skyller på.

I denna händelse ser jag bara en individs fel.
· Hundarnas fel?, (både hennes och min)Dom är de två minst skyldiga. Ren instinkt gjorde att dom betedde sig som dom gjorde.

· Mitt fel, visst jag skulle bundit Isak en bit bort och tagit mig tid att få matte att förstå vad hennes ansvar är som hundägare. På så sätt kanske hon tänkt sig för nästa gång hon möter en hund eller människa.

· Mattes fel? Ja även om jag inte är opartiskt försöker jag tänka mig hur situationen kunde undvikits och jag ser bara 1 svar på detta. Matte skulle hållt in sin hund i så kort koppel att den inte skulle fått minsta chans att få fart och slita sig. Jag kan inte se annat än att det är mattes fel att detta hände. Tänk om det hade varit ett barn hennes hund retat upp sig på? Då kanske det inte funnits någon som kunde stoppat hundens framfart. Jag hoppas vi aldrig få veta hur det hade gått.

Jag är ju hundägare själv och förstår värdet i att låta sin hund få springa lös och att vara fri från koppel en stund. Trots denna nu, mycket färska händelse för ögonen så håller jag fortfarande fast vid att vi inte behöver koppelkrav. Vad vi däremot behöver är någon form av hundlicens. Hundlicens får man i så fall när man klarat vissa kriterier.
1. Kunna redogöra och om nödvändigt bevisa hur man skall klara att hunden max får vara ensam i 6 timmar i rad/dag, oavsett tid på dygn eller dyl.
2. Ett styrkeprov görs så du har intyg på att du är stark nog att hålla in aktuell hundras/storlek om så skulle behövas. Klarar du inte syrkeprovet får du helt enkelt välja en mindre hund.
3. En kurs i hundägande måste genomgås INNAN man skaffar hund.

När sedan man skaffat hund så får man 6-12 månader på sig (beroende på ras), efter detta måste ett hundägarprov genomgås där hund och hundägare gemensamt skall klara vissa utmaningar. Hunden skall visa att den kan hantera möte med okända människor som beter sig på oförutsedda sätt och andra djur. Det handlar inte om att hunden skall bedömmas här utan hur ägaren kan ta hand om sin hunds reaktioner. Blir hunden rädd eller aggressiv så kan den ändå få ”OK” om husse/matte har hanterat situationen på ett korrekt sätt. Jag är fortfarande övertygad om att det aldrig är hundens ”fel” det är ägaren som är roten till de hundproblem som finns i Sverige idag, INGEN ANNANS! Så du hundägare, lär känna din hund eller lämna ifrån dig den. Finns det 1 tillfälle då du tappar kontrollen på din hund så den riskerar att skada andra djur eller människor så är du inte värd att ha hund. Har du en hund som kan skada andra och du själv inte har koll på den så borde du sitta inne och få böter rubricerat ”Olaga vapeninnehav”. För enligt mig är det just det du har… om du inte kan ”äga” din hund så äger du i värsta fall ett livsfarligt vapen, har Du licens för det?

Isak